Jag har läst Flickan och skulden av Katarina Wennstam. Det är obehaglig läsning, kanske främst för att det inte är en roman utan snarare en faktabok. En undersökande bok. En journalistiskt skriven bok.
Boken är ur skribentens perspektiv under större delen av tiden och innehåller intervjuer och utdrag ur domslut samt vittnesmål från många våldtäktsoffer. Den innehåller rekonstruktioner av händelser som tillför en levande bild och förmänskligar de personer det faktiskt handlar om, samt samhällets syn på brotten.
Det är utan tvivel en skrämmande bok och den är också skriven för att väcka känslor och belysa någonting som många ser som självklart och det faktum att det kanske inte borde vara så självklart. Den fungerar även för att läsaren skall självrannsaka sin egen moral och sina åsikter, som trots att läsaren må vara öppensinnad kan avslöja saker inte alla önskar veta om sig själva.
Det fakta som uppges ha ändrats i texten är namn på personer och platser, givetvis då för att skydda identiteten hos de brottsoffer och förövare som används som exempel i ämnet. Det anser inte jag vara något problem gällande den journalistiska trovärdigheten. Snarare är det en del av den journalistiska etiken som jag uppskattar med boken. Meningen i läsningen skulle förmodligen gå fram sämre om de riktiga namnen användes. Man skulle fastna vid det och kanske missa målet.
Den här boken känns tvivelsutan dokumentär och inte skönlitterär. De enda skönlitterära inslagen är rekonstruktionerna av diverse händelser som då och då dyker upp, men de känns inte överdrivet utsvävande utan väldigt koncisa.
Givetvis har man i den här sortens böcker krav på såväl sanning som källor, minst lika stora krav som för kortare journalistiska texter. Det är ju inte bara ett avslöjande vi talar om i form av Flickan och skulden, utan även en analys skriven på ett tillgängligt språk för gemene man, men även av vikt för de som är vana att läsa mer stilistiskt akademiska dokument.
Det krävs däremot mer av läsaren och läsarens personliga källkritik i och med att inte alla böcker som sägs beskriva sanningen faktiskt gör det.
Om man ändrar någonting alls utöver namn och platser så anser jag att det går ifrån journalistik. Då blir det romanförfattande. I diskussionen om Marklunds "Gömda" fastnade följande:
"När man sen kritiserar romanen som om det vore ett reportage, sa Jan Guillou, gör man fel, det går inte att göra på det sättet."
Jag kan hålla med Guillou här. Ta en jämförelse med filmer. Det är ofta en film är "baserad på en sann händelse", men det gör inte filmen till en dokumentär. Det gör den inte heller till en lögn. Det är bara en film som baseras på en sann händelse, precis som "Gömda" eller Tom Wolfe repotage om Phil Spector inte är dokumentära utan baserade på sanna händelser.
Man kan även vända på myntet och betrakta författare, rena skönlitterära författare. Dessa gör ofta efterforskningar precis som en journalist. De läser på om ämnen och platser som omfattas av verket de skriver och de intervjuar ofta berörda parter för att få djupare förståelse inför detaljer. Vad skiljer egentligen dessa skönlitterära verk och de som är "baserade på sanna händelser" åt? Ingenting. Alla speglar de var sin bit av sanningen, men de kan inte på något sätt beskrivas som journalistik.
Källor: "Flickan och skulden" av Katarina Wennstam, "Vad hette det, sa du?" av Anders Sundelin, New Journalism blir aldrig gammal" av Jan Gradvall och "Referat från Gömda-debatten"
Boken är ur skribentens perspektiv under större delen av tiden och innehåller intervjuer och utdrag ur domslut samt vittnesmål från många våldtäktsoffer. Den innehåller rekonstruktioner av händelser som tillför en levande bild och förmänskligar de personer det faktiskt handlar om, samt samhällets syn på brotten.
Det är utan tvivel en skrämmande bok och den är också skriven för att väcka känslor och belysa någonting som många ser som självklart och det faktum att det kanske inte borde vara så självklart. Den fungerar även för att läsaren skall självrannsaka sin egen moral och sina åsikter, som trots att läsaren må vara öppensinnad kan avslöja saker inte alla önskar veta om sig själva.
Det fakta som uppges ha ändrats i texten är namn på personer och platser, givetvis då för att skydda identiteten hos de brottsoffer och förövare som används som exempel i ämnet. Det anser inte jag vara något problem gällande den journalistiska trovärdigheten. Snarare är det en del av den journalistiska etiken som jag uppskattar med boken. Meningen i läsningen skulle förmodligen gå fram sämre om de riktiga namnen användes. Man skulle fastna vid det och kanske missa målet.
Den här boken känns tvivelsutan dokumentär och inte skönlitterär. De enda skönlitterära inslagen är rekonstruktionerna av diverse händelser som då och då dyker upp, men de känns inte överdrivet utsvävande utan väldigt koncisa.
Givetvis har man i den här sortens böcker krav på såväl sanning som källor, minst lika stora krav som för kortare journalistiska texter. Det är ju inte bara ett avslöjande vi talar om i form av Flickan och skulden, utan även en analys skriven på ett tillgängligt språk för gemene man, men även av vikt för de som är vana att läsa mer stilistiskt akademiska dokument.
Det krävs däremot mer av läsaren och läsarens personliga källkritik i och med att inte alla böcker som sägs beskriva sanningen faktiskt gör det.
Om man ändrar någonting alls utöver namn och platser så anser jag att det går ifrån journalistik. Då blir det romanförfattande. I diskussionen om Marklunds "Gömda" fastnade följande:
"När man sen kritiserar romanen som om det vore ett reportage, sa Jan Guillou, gör man fel, det går inte att göra på det sättet."
Jag kan hålla med Guillou här. Ta en jämförelse med filmer. Det är ofta en film är "baserad på en sann händelse", men det gör inte filmen till en dokumentär. Det gör den inte heller till en lögn. Det är bara en film som baseras på en sann händelse, precis som "Gömda" eller Tom Wolfe repotage om Phil Spector inte är dokumentära utan baserade på sanna händelser.
Man kan även vända på myntet och betrakta författare, rena skönlitterära författare. Dessa gör ofta efterforskningar precis som en journalist. De läser på om ämnen och platser som omfattas av verket de skriver och de intervjuar ofta berörda parter för att få djupare förståelse inför detaljer. Vad skiljer egentligen dessa skönlitterära verk och de som är "baserade på sanna händelser" åt? Ingenting. Alla speglar de var sin bit av sanningen, men de kan inte på något sätt beskrivas som journalistik.
Yvonne Undin
Källor: "Flickan och skulden" av Katarina Wennstam, "Vad hette det, sa du?" av Anders Sundelin, New Journalism blir aldrig gammal" av Jan Gradvall och "Referat från Gömda-debatten"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar