Jag har valt att skriva om en lite större nyhet och en lite mer lokal sådan, just för att fundera lite över hur inriktningen på tidningarna och rapporteringarna påverkas av dess önskade läsare.
Whitney Houstons död
Sedan den 11:e så har det varit mycket rapporteringar kring Whitney Houstons död och kommande begravning. Det är särskilt intressant i och med att hon beskrivs som en "storstjärna" samtidigt som hon inte varit en särskilt produktiv sådan, och de senaste tio åren har mediarapporterna handlat mer om drogmissbruk och viktspekulationer än hennes egentliga karriär. 2010 hade hon en internationell turné för första gången på väldigt många år och den rapporterades ganska vagt i och med att den floppade rejält. I stället koncentrerade man sig på de bakomliggande orsakerna, eller eventuella sådana, i form av rent och skärt "skvaller" kring missbruk och personliga relationer.
I och med att Whitney Houston inte haft någon riktigt stor "hit" sedan första delen av 80-talet och inte har varit särskilt produktiv egentligen (sex album och fyra filmer på 17 år) så känns det ju också som om den här nyheten bekräftar det alla redan vet; att en artist är värd mer död än levande. I vissa sådana fall, där kändisar blivit mer kända som döda, så har det ju haft med att göra att de gått bort tragiskt i blomman av sin karriär, medan i Whitney Houstons fall så var det snarare efter att karriären stagnerat och falnat. Därmed kommer hennes död inte att göra henne odödlig på samma sätt som exempelvis James Dean eller Kurt Cobain, utan efter begravningen kommer det med all trolighet att blåsa förbi och bara läggas till historien.
Jag funderar även på om det har med en viss snöbollseffekt att göra. Om en tidning blåser upp en nyhet så hakar andra på och intresset från publiken ökar i och med storleken på mediaövervakningen av händelsen.
Enligt Björn Hägers bok Reporter och de sju faktorer han anser viktigast vid nyhetsvärdering och som han kallar VINKELN (Vikt, icke-normalt, närhet, konflikt, elitpersoner, lättbegripligt, nytt) så uppfyller ovanstående i alla fall elitperson, nytt och kanske även icke-normalt i och med att Whitney Houston inte dog av hög ålder utan annan orsak. Lättbegripligt är det absolut och en viss närhet känner vi ju av någon anledning med våra kändisar, kanske för att vi fått ta del av deras privatliv såväl som karriär genom media under de år de synts i rampljuset. Vikten däremot kan man väl diskutera, men när det finns ett intresse så måste det väl också finnas en vikt.
Hundvalpar dumpades i soporna
Det handlar om att sju hundvalpar hade dumpats i en container i Färjestaden och hittades av en tjej som körde dem till djursjukhuset. Först trodde jag att det här endast skulle vara en lokal nyhet som man kunde läsa om i Östran och Barometern, men efter lite undersökningar så såg jag att det faktiskt nämnt över hela landet, från SvD till DN till Norrbottenskuriren. Det är intressant i och med att det egentligen inte är någon stor eller livsomvälvande sak som skett. Det är ingen nyhet att djur far illa och inte heller är det något som påverkar människor rent krasst i hela Sverige. De som bor i närheten är givetvis intresserade av vad som händer i deras närområde, plus att de faktiskt kan hjälpa till att påverka om sådana här saker händer. De kan exempelvis anmäla sig som intresserade överlåtningsfamiljer till hundarna eller skänka en slant till lokala djurhem för att känna sig delaktiga i en förbättring av sin närmiljö.
Själva värdet i den här nyheten torde med andra ord ligga i något helt annat, det faktum att djur är något som påverkar människor. Djur och barn ligger ofta människor varmt om hjärtat och därmed blir ju djurbarn som blivit illa behandlade och som nu får ett bättre liv till något som det känns trevligt att både skriva och läsa om. Det ger lite hopp om världen mitt i en sörja av andra, mindre trevliga nyheter.
Enligt VINKELN-principen så uppfyller ovanstående närhet, lättbegripligt och nytt i och med att det är något som hänt i Sverige, det har hänt nyligen och det är en lättbegriplig nyhet. Man vill säkert också tro att det är icke-normalt, även om grymhet mot djur rapporteras ofta och därmed egentligen är ganska normalt, tyvärr.
Whitney Houstons död
Sedan den 11:e så har det varit mycket rapporteringar kring Whitney Houstons död och kommande begravning. Det är särskilt intressant i och med att hon beskrivs som en "storstjärna" samtidigt som hon inte varit en särskilt produktiv sådan, och de senaste tio åren har mediarapporterna handlat mer om drogmissbruk och viktspekulationer än hennes egentliga karriär. 2010 hade hon en internationell turné för första gången på väldigt många år och den rapporterades ganska vagt i och med att den floppade rejält. I stället koncentrerade man sig på de bakomliggande orsakerna, eller eventuella sådana, i form av rent och skärt "skvaller" kring missbruk och personliga relationer.
I och med att Whitney Houston inte haft någon riktigt stor "hit" sedan första delen av 80-talet och inte har varit särskilt produktiv egentligen (sex album och fyra filmer på 17 år) så känns det ju också som om den här nyheten bekräftar det alla redan vet; att en artist är värd mer död än levande. I vissa sådana fall, där kändisar blivit mer kända som döda, så har det ju haft med att göra att de gått bort tragiskt i blomman av sin karriär, medan i Whitney Houstons fall så var det snarare efter att karriären stagnerat och falnat. Därmed kommer hennes död inte att göra henne odödlig på samma sätt som exempelvis James Dean eller Kurt Cobain, utan efter begravningen kommer det med all trolighet att blåsa förbi och bara läggas till historien.
Jag funderar även på om det har med en viss snöbollseffekt att göra. Om en tidning blåser upp en nyhet så hakar andra på och intresset från publiken ökar i och med storleken på mediaövervakningen av händelsen.
Enligt Björn Hägers bok Reporter och de sju faktorer han anser viktigast vid nyhetsvärdering och som han kallar VINKELN (Vikt, icke-normalt, närhet, konflikt, elitpersoner, lättbegripligt, nytt) så uppfyller ovanstående i alla fall elitperson, nytt och kanske även icke-normalt i och med att Whitney Houston inte dog av hög ålder utan annan orsak. Lättbegripligt är det absolut och en viss närhet känner vi ju av någon anledning med våra kändisar, kanske för att vi fått ta del av deras privatliv såväl som karriär genom media under de år de synts i rampljuset. Vikten däremot kan man väl diskutera, men när det finns ett intresse så måste det väl också finnas en vikt.
Hundvalpar dumpades i soporna
Det handlar om att sju hundvalpar hade dumpats i en container i Färjestaden och hittades av en tjej som körde dem till djursjukhuset. Först trodde jag att det här endast skulle vara en lokal nyhet som man kunde läsa om i Östran och Barometern, men efter lite undersökningar så såg jag att det faktiskt nämnt över hela landet, från SvD till DN till Norrbottenskuriren. Det är intressant i och med att det egentligen inte är någon stor eller livsomvälvande sak som skett. Det är ingen nyhet att djur far illa och inte heller är det något som påverkar människor rent krasst i hela Sverige. De som bor i närheten är givetvis intresserade av vad som händer i deras närområde, plus att de faktiskt kan hjälpa till att påverka om sådana här saker händer. De kan exempelvis anmäla sig som intresserade överlåtningsfamiljer till hundarna eller skänka en slant till lokala djurhem för att känna sig delaktiga i en förbättring av sin närmiljö.
Själva värdet i den här nyheten torde med andra ord ligga i något helt annat, det faktum att djur är något som påverkar människor. Djur och barn ligger ofta människor varmt om hjärtat och därmed blir ju djurbarn som blivit illa behandlade och som nu får ett bättre liv till något som det känns trevligt att både skriva och läsa om. Det ger lite hopp om världen mitt i en sörja av andra, mindre trevliga nyheter.
Enligt VINKELN-principen så uppfyller ovanstående närhet, lättbegripligt och nytt i och med att det är något som hänt i Sverige, det har hänt nyligen och det är en lättbegriplig nyhet. Man vill säkert också tro att det är icke-normalt, även om grymhet mot djur rapporteras ofta och därmed egentligen är ganska normalt, tyvärr.
Yvonne Undin
