Det är en komplicerad fråga som tas upp i programmet Medierna, men samtidigt kan jag väl tycka att den inte är så komplicerad i grund och botten. Det beror väl tyvärr på att vi alla har vår egen uppfattning om rätt och fel, helt utanför den professionella åsikten. Personligen anser jag inte att det är relevant att berätta om misstänktas religiösa och etniska tillhörigheter i något fall. Informationen kring misstänkta bör hållas till ett minimum. Det är inte förrän en dom eller ett erkännande yttrats som det känns som fritt fram att informera allmänheten om detaljer.
I just fallet som tas upp i Medierna kan jag också tycka att man borde iaktta extra försiktighet i och med att de misstänkta inte är myndiga. De är visserligen straffmyndiga och kan straffas om de visar sig ha begått brottet det gäller, men om de skulle vara oskyldiga så är det så många fler som drabbas än bara just de nämnda. Detta kan visserligen gälla alla fall; när man hänger ut någon med namn och information om dennes person så kommer det inte bara att påverka den personen, utan även dennes familj vilken oftast är oskyldig och inte förtjänar den förföljelse det kan innebära, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet.
Sedan har vi ju också tvivelsutan det faktum att religion och etnisk tillhörighet ofta tycks vara av större vikt när någon begått ett brott än när någon faktiskt gjort något bra. Detta leder givetvis till främlingskapet i samhället och den vidgade klyftan mellan det reella Sverige och det mångkulturella samhälle som uppgetts av många vara målet.
Det känns också som att kvällspressen i form av exempelvis Aftonbladet och Expressen på något sätt försöker ursäkta sina handlanden i dylika frågor med hjälp av parollen "folket måste få veta". Samtidigt vet alla att många saker de skriver beror snarare på "folket måste vilja veta", det vill säga att de skriver uppseendeväckande saker avsiktligt för att sälja lösnummer. Denna önskan att få sälja lösnummer påverkar även omdömet ganska omfattande.
Ett tydligt exempel på ovanstående är skriverierna efter ett mord på en ung man i Halmstad. Det blåstes då upp enormt att offret i fråga höll på med levande rollspel med vampyrtema. Kvällspressen hade till och med gått så långt att de fotomanipulerat en bild av den klassiska Dracula så att denne liknade offret, samt publicerat denna samman med en bild av offret, hans förnamn och rubriken "Dracula var sista rollen". Offrets rollspelsintresse visade sig givetvis inte ha någonting med hans död att göra, vilket inte heller misstänktes av polisen. Offret hade heller aldrig spelat rollen som Dracula. Denna irrelevanta uppblåsning av offrets intresse ledde till att familjen blev förföljd av journalister under en längre tid och försvårade samt fiktionaliserade offrets död. En sådan behandling av ett mordfall är givetvis förkastligt. Även offer måste skyddas, kanske än mer än misstänkta.
Under rubriken "Spelregler för press, radio och TV" står det följande:
"9. Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga."
Utöver att denna punkt kraftigt ignorerades under ovanstående exempel skall jag ta upp ännu ett, något mer aktuellt exempel. Det gäller Utøya. Efter massmordet av ungdomar på den lilla ön så publicerades det givetvis spaltmeter efter spaltmeter, vilket var i sin ordning. Däremot publicerades det även bilder av stränder med utspridda kroppar, vilket knappast kan påstås vara särskilt hänsynsfullt. Från bombdådet som skedde samtidigt fick man se närbilder av en människa med en spik (eller liknande) i huvudet. Det jag verkligen undrar är följande: Är det nödvändigt att publicera så fruktansvärda bilder? Räcker det inte med att brottet i sig var avskyvärt? En annan aspekt är också den att tidningar säljs utan åldersgräns i vanliga affärer, de ligger i väntrum och i kök. Det är lätt för barn att kunna få se dessa fruktansvärda bilder. Visserligen kanske man inte skall skydda barn mot verkligheten för mycket, men det är heller knappast nödvändigt att utsätta dem för dylikt nu när vi trots allt har åldersgränser på våldsamma fiktionella berättelser. Det är väl värre med verkliga dylika?
Avslutningsvis är det sorgligt att namn publiceras på forum och privata bloggar online när det gäller brott, men det är samtidigt ingenting som tidningarna borde ta efter. I stället borde de sätta ett exempel och hålla kvar på regler som respekterar människan som helhet.
Källor: Journalistförbundet, Allmänhetens Pressombudsman, Medierna 2009-01-31, Norén, Lennart, Styckmordet i Halmstad: om min son Marcus (2008)
I just fallet som tas upp i Medierna kan jag också tycka att man borde iaktta extra försiktighet i och med att de misstänkta inte är myndiga. De är visserligen straffmyndiga och kan straffas om de visar sig ha begått brottet det gäller, men om de skulle vara oskyldiga så är det så många fler som drabbas än bara just de nämnda. Detta kan visserligen gälla alla fall; när man hänger ut någon med namn och information om dennes person så kommer det inte bara att påverka den personen, utan även dennes familj vilken oftast är oskyldig och inte förtjänar den förföljelse det kan innebära, oavsett religiös eller etnisk tillhörighet.
Sedan har vi ju också tvivelsutan det faktum att religion och etnisk tillhörighet ofta tycks vara av större vikt när någon begått ett brott än när någon faktiskt gjort något bra. Detta leder givetvis till främlingskapet i samhället och den vidgade klyftan mellan det reella Sverige och det mångkulturella samhälle som uppgetts av många vara målet.
Det känns också som att kvällspressen i form av exempelvis Aftonbladet och Expressen på något sätt försöker ursäkta sina handlanden i dylika frågor med hjälp av parollen "folket måste få veta". Samtidigt vet alla att många saker de skriver beror snarare på "folket måste vilja veta", det vill säga att de skriver uppseendeväckande saker avsiktligt för att sälja lösnummer. Denna önskan att få sälja lösnummer påverkar även omdömet ganska omfattande.
Ett tydligt exempel på ovanstående är skriverierna efter ett mord på en ung man i Halmstad. Det blåstes då upp enormt att offret i fråga höll på med levande rollspel med vampyrtema. Kvällspressen hade till och med gått så långt att de fotomanipulerat en bild av den klassiska Dracula så att denne liknade offret, samt publicerat denna samman med en bild av offret, hans förnamn och rubriken "Dracula var sista rollen". Offrets rollspelsintresse visade sig givetvis inte ha någonting med hans död att göra, vilket inte heller misstänktes av polisen. Offret hade heller aldrig spelat rollen som Dracula. Denna irrelevanta uppblåsning av offrets intresse ledde till att familjen blev förföljd av journalister under en längre tid och försvårade samt fiktionaliserade offrets död. En sådan behandling av ett mordfall är givetvis förkastligt. Även offer måste skyddas, kanske än mer än misstänkta.
Under rubriken "Spelregler för press, radio och TV" står det följande:
"9. Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga."
Utöver att denna punkt kraftigt ignorerades under ovanstående exempel skall jag ta upp ännu ett, något mer aktuellt exempel. Det gäller Utøya. Efter massmordet av ungdomar på den lilla ön så publicerades det givetvis spaltmeter efter spaltmeter, vilket var i sin ordning. Däremot publicerades det även bilder av stränder med utspridda kroppar, vilket knappast kan påstås vara särskilt hänsynsfullt. Från bombdådet som skedde samtidigt fick man se närbilder av en människa med en spik (eller liknande) i huvudet. Det jag verkligen undrar är följande: Är det nödvändigt att publicera så fruktansvärda bilder? Räcker det inte med att brottet i sig var avskyvärt? En annan aspekt är också den att tidningar säljs utan åldersgräns i vanliga affärer, de ligger i väntrum och i kök. Det är lätt för barn att kunna få se dessa fruktansvärda bilder. Visserligen kanske man inte skall skydda barn mot verkligheten för mycket, men det är heller knappast nödvändigt att utsätta dem för dylikt nu när vi trots allt har åldersgränser på våldsamma fiktionella berättelser. Det är väl värre med verkliga dylika?
Avslutningsvis är det sorgligt att namn publiceras på forum och privata bloggar online när det gäller brott, men det är samtidigt ingenting som tidningarna borde ta efter. I stället borde de sätta ett exempel och hålla kvar på regler som respekterar människan som helhet.
Källor: Journalistförbundet, Allmänhetens Pressombudsman, Medierna 2009-01-31, Norén, Lennart, Styckmordet i Halmstad: om min son Marcus (2008)
Yvonne Undin
